Blogg

Sista sommaren i barndomshuset

Som ettåring tultade jag omkring i det gröna gräset och plaskade i den uppblåsbara barnpoolen.

Som sexåring hjälpte jag nyfiket till att plocka upp potatis ur grönsakslandet. Jag var lika entusiastik varje gång jag hittade den lilla knölen där nere i jorden.

Som tioåring lekte jag och mina bästisar häst i trädgården och byggde upp hinderbanor. Vi tävlade i flera timmar.

Som sextonåring njöt jag av grillkvällarna i de ljumma sommarkvällarna. Vi kunde sitta ute till sent på natten.

Som tjugotvååring flyttade jag mina saker till min egen lägenhet i Kalmar. Men Gullvik var ändå alltid mitt hem.

I tjugofyra år har det jag kallat hemma varit det där gula huset med den stora gröna trädgården. Nu ska mitt barndomshem säljas.  Någon annan ska flytta in huset och låta sina barn växa upp bland potatisland och hallonbuskar. Jag är förvånad över hur sorgset det kan vara att lämna ett hus men det är väl den där nostalgiska känslan som får klumpen i halsen att växa. Alla minnen, både bra och dåliga, blir plötsligt påtagliga.

Samtidigt är jag glad över att en annan familj tar över, någon som kan uppskatta det fullt ut. Nu står flera rum tomma och det är inte längre någon som leker i trädgården. Ingen av oss kan förneka det, det är dags för oss att säga farväl och lämna över stafettpinnen. Så denna sommaren ska jag stå på händer i gräset en sista gång för sedan säger vi hejdå huset, hejdå trädgården, hejdå gullvik. Tack för en fin barndom, nu tar vuxendomen i på annat ställe. Det är med spänning jag väntar på var.

Stina Sandström